frudahlin.blogg.se

Mitt favoritrum i huset är barnens lekrum. Allt annat är kaos men just där börjar det bli ordning. Nedervåningen går i gråa, vita och svarta toner rakt igenom men just i barnens rum har jag gått loss ordentligt med färg. Jag vill att mina barns lekrum ska kännas glatt och färgsprakande och vara en plats för lek, bus, mys och pyssel. Retro är ledordet och färgskalan blir därefter. Jag har en del idéer som jag inte förverkligat ännu- jag har t.ex tänkt att jag ska ge mig på att sy gardiner. Tyget hänger till och med över gardinstången för jag ville visualisera min tanke med en randig och prickig kappa. Men sen kom jag tydligen inte till själva sömnaden. Och appropå att sy så vill jag knåpa ihop en vimpel också. Det finns ju massor med fina att köpa men de är ju roligare om man gör det själv. Jag har några retrotyger någonstans i gömmorna som jag tänkte använda. Det gäller bara att hitta dem. Annars är det lite väggdekorationer och småsaker som en skrivbordslampa som ska till innan det är färdigt.

 

Vi har avancerat i tvättstugan. Kommer ni ihåg hur groventrén såg ut innan? En dörr in till det som då var ett hobbyrum (egentligen ett gammalt kök från lägenhetstiden) och ett pannrum innanför. Nu är pannrummet borta och ett badrum med ingång från hallen börjar ta form.

 

Nu är skafferiet klart. Under all orange masonit fanns trä och timmer. Hyllorna var hyfsat risiga så vi drog ut dem också när vi ändå var i farten och satte upp nya och fler. Och sen var det bara att gå loss med målarfärgen!

 

Det har hänt en del i huset kan man ju lugnt påstå. Kolla in förändringarna!

 

Tidigare var det bara skåp och köksutrustning på ena väggen och matplats på den andra. Vi byggde köket i vinkel i stället.

 

 

 

//Fru Dahlin

 

Jag vet inte hur mycket prylar jag köpt på loppis och second hand de senaste månaderna. Fynd tycker jag. Skräp tycker min käre man. Han var minst sagt skeptisk till skåpet som jag betalade ynka 140 kronor för. Det kan jag i och för sig förstå. Skitfult, tungt som ett as och det gick in i bilen med ungefär en millimeters marginal. Men någonstans såg jag väl potentialen i det och så här i efterhand tycker jag faktiskt att det blev jättebra. Och det tycker den skeptiske maken också :)

 

Före (taget i affären med min värdelösa mobilkamera) och efter:

 

 

 

//Fru Dahlin

Jag är kanske inte är tidernas mest frekvente bloggare. Det har varit nåt vajsing med kameran och jag har inte lyckats få över bilderna till datorn. Och kan man inte bjuda på några bilder är det liksom inte så kul att skriva heller. Men nu så har vi fått fason på det och jag är på banan igen.

 

Det rullar på i huset och en del har hänt sen sist. I tvättstugan och badrummet har alla rör och grejer som behövs för bergvärmen kommit på plats, det är förberett för ventilation, avlopp, vatten och sånt. Och så har det reglats för glatta livet och vi har nya golv med frästa spår för golvvärmeslingor. Sen är det ju inte på långa vägar klart, men det är i alla fall inte ett hål ner till berget längre.

 

Våra nya fönster har äntligen kommit. Och sitter där de ska gör de också. Imponerande hur skickliga de är våra kära snickare. Tjoff tjoff tjoff sa det och helt plötsligt hade de bytt fönster på hela nedervåningen. Fönsterfoder och smygar har de också tjoffat dit och målar-Anders har varit här och gjort sitt.

 

 

Och så var det den där bänkskivan. Alltså man skulle kunna skriva en hel uppsats om bara den. Först gjöt vi ( läs: våra grymma snickare) den lilla biten. Den som spishällen ska vara infälld i. Vi var nog lite för ivriga att lyfta över den och brinntiden blev för kort- den sprack! Osis! Då gjöt vi den stora delen. Den som ska vara i vinkel och typ helt gigantiskt. Den fick ligga längre och resultatet blev tusen gånger bättre. 7 stora starka karlar krävdes det för att lägga bänkskivebjässen på plats. 300 kilogram är inget man skojar bort. Tyvärr fick den några "rosor" som inte alls såg tjusiga ut, lite för djupa för att kunna leva med. Då kom nästa huvudbry- hur tusan får vi bort dem då? Hantverkarbossen (alltså min kusin) skickade iväg den "lilla" och redan förstörda skivan på provslipning hos en gravstensslipare (eller vad det nu heter). Där fanns det resurser i form av någon slags vattenslip och trots att jag var ytterst skeptisk där ett tag så blev det riktigt bra. Eller riktigt bra är egentligen en underdrift för det var fasen asbra. Som tur var så var den där slipanordningen mobil och gravstenssliparkillen kunde komma hem till oss och slipa den stora bjässen på plats i köket. Annars hade det blivit jobbigt med tanke hur mycket mankraft som behövdes för att flytta skivan två meter. Det hade liksom inte varit tal om att flytta den utanför huset om man säger så.

 

Den "lilla" skivan, den som är trasig ligger nu tillfällligt i köket medan det gjuts en ny som den här gången ska få brinna lite längre.