Det här borde jag väl ha börjat med egentligen. Jag tänkte att jag skulle skriva några rader om hur det kom sig att vi köpte det just här huset. Och att vi flyttar. För i vårt fall handlar det inte bara om att köpa hus utan även att vi lämnar storstadslivet bakom oss och flyttar till en småstad. Den småstad där jag är uppväxt.
Jag har bott i Stockholm i 12 år. Att jag hamnade här var mest en slump, men jag trivdes och blev kvar. Och så träffade jag kärleken för fem år sedan, dottern föddes 2009 och vi planerade för ett fortsatt liv här. Vi köpte lantställe och var förberedda på att fortsätta bo i lägenhet och vara på landet på helger och semestrar. Allt kändes toppen till en början. Men så gick tiden och känslan i magtrakten signalerade att något inte var helt rätt. Det var ju så skönt det där att bara behöva öppna dörren och gå ut, låta dottern springa på gräsmattan, hoppa studsmatta, gunga, sova i vagnen utomhus. Så som det var när vi var på landet. Så ville man ju ha det alltid. Varje dag. Inte bara lite då och då.
Vi började lite smått kika på hus i Stockholmstrakten. Men vi insåg rätt snart att det kommer ju aldrig funka. Eller funka kanske. Men med huspriserna här skulle vi bara bo för pengarna. Och vi kanske i bästa fall skulle ha råd med ett risigt radhus långt utanför stan. Och där skulle vi ändå få börja om från början med umgänge, ny förskola, pendling osv. Här någonstans föddes sonen och tankarna upptogs av annat ett tag. Och så rätt som det var dök det upp ett erbjudande om att byta vår hyrestrea till en större, en helt nyproducerad fyra i utkanten av samma kommun som vi bor i idag. Taget! Kändes bra då. Dottern kunde gå kvar på samma förskola. Vi skulle bo i markplan, så nära huskänsla man kan komma tyckte vi.
Vi övervakade bygget, var där och kikade lite då och då. Så småningom kunde vi till och med komma in på gården och se det som skulle bli vår lägenhet. Men det kändes inte rätt i magen eller hjärtat den här gången heller. Jag ville ju bo i hus, låta mina barn cykla på gatan, leka i trädgården, gå själva till sina kompisar...
Vi började kika så smått på hus igen. Hittade ett utanför stan som vi älskade så fort vi klev innanför dörren. Men priset. Vi hann inte ens innanför dörren efter visningen så ringde mäklaren och sa att priset stigit med 600 000. Vansinne.
Hösten kom och vi hade en inplanerad resa till Thailand att se fram emot. Någonstans hade vi väl återigen landat i tanken att det skulle bli lägenhet, att det skulle blir bra med större och markplan i alla fall. Men så en dag, bara två veckor innan avresa, hittade vi av en slump huset vi idag har köpt. Mamma skulle på en husvisning och jag gick in på Hemnet för att kika på det. Men jag hittade ett annat hus också när jag sökte. "Vårt hus". Det var liksom kärlek vid första ögonkastet, bara av att titta på bilderna. Maken tittade och kände samma: Varför ska vi tränga ihop oss i en fyra och betala hutlösa summor för det varje månad när det här underbara huset bara står och väntar på oss?
Och där tog vi beslutet. Vi skulle ha det. Vi hade ju inte ens sett det. Sen gick allting fort. Samtal till mäklare, visning och en evighetslång väntan (kändes det som) innan det var klart. Vi skrev kontrakt den 16:e november och drog till Thailand på en månadslång semester dagen därpå. Overkligt.
Och nu är vi där vi är. Vi har fått tillträde till huset, renoveringarna pågår för fullt. Vi åker skytteltrafik mellan Stockholm och huset, packar, tar beslut om ditten och datten, packar lite till, planerar försäljning av lantstället och besöker IKEA i tid och otid. Mycket på agendan med andra ord.
Men allting känns bara så rätt. Det är det här vi vill. Nu kommer våra små få allt det där vi vill ge dem.
//Fru Dahlin
